Begravning i enskildhet
Som regel bör du alltid försöka gå på begravningar, även när du är avlägsen släkting eller vän till den avlidne, eller den avlidnes familj. Det betyder ändå mycket för familjen att du kommer.
Det händer dock att de anhöriga vill hålla begravningen inom en liten krets av de allra närmaste. Ibland kommer dödsannonsen då efter begravningen, med tillägget ”Begravningen har ägt rum”.
Det här kan vara ett försök att göra en ansträngande situation lite mindre påfrestande. Om det samtidigt innebär att man utestängt personer som hade velat gå på begravningen, är det naturligtvis olyckligt.
Om beskedet i dödsannonsen i stället är ”Begravningen äger rum i enskildhet” (ibland används uttrycket stillhet), är detta inte lika definitivt som ovan. Även om önskemålet naturligtvis ska respekteras, är det inte alltid bokstavligt tänkt, utan kanske mera uttryck för en sinnesstämning. Vill du gå på begravningen bör du därför kontakta de anhöriga och höra dig för.
Begravningsgästernas klädsel
Hur formellt vi klär oss på begravningar varierar, precis som vid andra högtider ser det olika ut mellan olika familjer. Även när det inte finns några uttalade krav på klädseln, kan det kännas bra att bemöda sig lite. Det är dels ett sätt att förbereda sig själv inför begravningen, dels ett sätt att visa sitt deltagande.
För kvinnor kan det innebära mörka kläder (kjol eller byxor går lika bra), för män mörka kläder och en slips.
Tänk samtidigt på att det alltid är bättre att gå på begravningen, än att avstå bara för att du inte har ”rätt” kläder.
Formell klädsel. Frack är historiskt sett den mest korrekta klädseln för män. Därefter följer svart eller mörkblå kostym, vilket är vanligast idag. Vit slips är alltid korrekt om man tillhör den närmsta familjen. Om man inte hör till de allra närmaste kan man också ha svart slips. Som ytterplagg bär man svart rock, vit halsduk och svarta handskar.
Formell klädsel för kvinnor kan bestå av svart dräkt eller klänning, svarta strumpor, svart hatt, eventuellt med sorgflor, samt svart sjal alternativt vit halsduk eller vit scarf till svart kappa.
Valfri klädsel. Ibland anges ”Valfri klädsel” i dödsannonsen. Det betyder att det inte finns några krav på sorgklädsel. Dock brukar vi, när vi får frågan om klädsel vid begravning rekommendera en dämpad klädsel, svart eller mörkblått.
Om ”Ljus klädsel” används är innebörden inte lika självklar eftersom det kan betyda antingen valfri klädsel eller bokstavligen ljus klädsel. För att vara säker på vad som menas kan du höra dig för hos de anhöriga eller begravningsbyrån.
Lokala seder. Bruket av sorgkläder vid begravningar varierar också lokalt i landet. Och även om det inte står något om klädsel i dödsannonsen bör du tänka på vilka förväntningar på klädsel som de anhöriga kan ha.
Barnens kläder. Barn kan ha sina finkläder.
När ska man komma till begravningen?
Som begravningsgäst är det lämpligt att du kommer cirka 15 minuter innan begravningen ska börja, så du hinner hälsa på de gäster och anhöriga som redan är på plats. (På stora begravningar förväntar man sig naturligtvis inte att du ska hinna hälsa på alla.)
Om de närmast anhöriga inte står och tar emot gästerna, är de antingen redan på plats i kyrkan/kapellet eller också har de valt att komma sist av alla.
Gästerna kan gå in tillsammans eller vartefter de kommer. Begravningsbyrån, eller den som annars är värd, hjälper till så det inte blir några oklarheter.
Placering i kyrka/kapell Kyrklig begravning
Vid kyrkliga begravningar sitter anhöriga och släktingar i regel på en sida, oftast den högra. Övriga gäster sitter på motsatt sida. Avsteg från den här regeln förekommer beroende på hur många det är i varje grupp och på lokala traditioner.
Begravningsbyråns ansvarige Rådgivare eller Representanten på dagen diskuterar i förväg placeringen med de anhöriga och hjälper gästerna tillrätta i kyrkan.
Kyrklig begravning
Svenska kyrkans begravningsritual är relativt tolerant och tillåter en del variationer. Samtidigt måste man acceptera att det inte går att göra vilka ändringar och tillägg som helst, eftersom det är en av kyrkan fastställd ordning.
Tillsammans med familjen tar prästen upp frågan om önskemål gällande psalmer (Svenska kyrkans begravningsgudstjänst måste innehålla minst två stycken). Övriga musikstycken till begravningsgudstjänsten får gärna bestå av sådant som den avlidne uppskattade.
För att bidra till stämningen i kyrkan väljer många att sjunga med i psalmerna, men det finns självklart inga måsten om detta.
En central punkt i begravningsakter är när prästen kommer till den del som kallas ”Överlåtelsen”. Då ombeds de som har möjlighet att stå upp varpå prästen viger stoftet till den sista vilan med tre skovlar jord eller genom att göra korstecknet över kistan eller urnan. Om familjen väljer att komma in i kyrkan när alla gäster redan sitter är det kutym att församlingen ställer sig upp. Detsamma gäller vid utbärning av kistan eller urnan som avslut på begravningsgudstjänsten, då alla samlade ställer sig upp under utbärningen.
Begravningsbyråns representant, prästen eller kyrkvärden hjälper till genom att ge tecken, till exempel när man ska resa sig upp. Ibland finns också ett programkort som beskriver begravningsaktens innehåll. Den kyrkliga begravningsritualen finns även beskriven i psalmboken.
Andra trossamfunds begravningsritualer
I Sverige finns en rad kristna samfund vid sidan av Svenska kyrkan, som romersk katolska, grekisk ortodoxa samt olika frikyrkor. Även andra religioner som judendomen och islam förekommer. Varje samfund har sin speciella begravningsritual. Tänker du gå på en sådan begravning och i förväg vill veta vad det innebär kan du få information av begravningsbyrån.
Borgerlig begravning
Borgerlig begravning är samlingsbegreppet för begravningar som sker utan någon speciell religiös ordning. Det finns inga formella krav för hur en sådan begravning ska utformas. De anhöriga kan därför fritt välja lokal, begravningsförrättare, musik och sång.
Prästens kläder
En begravning står, enligt kristen åskådning, inte enbart för sorg. Prästen är därför i allmänhet klädd i vitt, kanske med en smärre svart markering. Följande klädedräkter förekommer:
Röcklin. En veckad, vit mässkjorta med vida ärmar, kompletterad med ett vitt eller svart band, stolan, som hänger ner från axlarna.
Alba. Vit mässkjorta med smalare skärning än röcklinet. Det svarta eller vita bandet, stolan, bärs korslagt över bröstet.
Prästkappa. En svart plisserad kappa som bärs över den prästerliga ämbetsdräkten kaftanen. Prästkappan används numera relativt sällan.
Fanor/fanbärare
Fackföreningar och andra organisationer kan hedra en avliden medlem genom att en eller flera fanbärare bär organisationens egen florbehängda fana på begravningen.
Den svenska flaggan får också användas, men inte florbehängd. Det är förbehållet kungliga begravningar.
Fanbäraren höjer fanan vid samma tillfällen som församlingen står upp, samt när fanbärarens organisation går fram till kistan för en sista hälsning. Ett annat sätt att hedra den döde är att exempelvis arbetskamrater eller skolkamrater står i parad framme vid kistan.
Avskedstagande
I slutet av begravningar lämnas oftast begravningsgästerna en möjlighet att gå fram till kistan eller urnan för att ta ett eget avsked. Den här delen kallas förutom att omnämnas som ”avskedstagande” även defilering och sker antingen inne i kyrkan/kapellet eller vid graven.
Avskedstagandet anvisas av begravningsbyråns representant. De närmast anhöriga går fram först. Familjer går oftast fram tillsammans. Större sällskap kan göra likadant, men det är bäst att prata med byråns representant innan, så gruppen vet hur den ska placera sig runt kistan eller urnan.
Ett sista farväl tas vid kistans huvud- eller fotände (om det inte är en större grupp) med en bugning eller nigning och man lägger sin handblomma på kistan invid urnan eller i graven om akten avslutas där. Som en artighetsbetygelse kan man sedan vända sig mot de anhöriga och buga eller niga.
Avskedstagande vid en akt med urna går till på så vis att man går fram till bordet där urnan står/ eller till graven och lägger ner sin blomma med ryggen vänd åt resten av de samlade gästerna.
När blommorna läggs på kistan eller invid en urna bör man undvika att bygga upp högar som kan rasa. Om du ser att högen börjar bli för stor går det jättebra att börja på en ny eller lägga din blomma invid kistan eller urnan.
Om den avlidnes närmaste står kvar vid kistan, urnan eller vid graven under avskedstagandet kan det hända att någon går fram och kramar denne för att visa sitt deltagande. Det innebär inte att alla andra måste göra likadant, något som skulle kunna bli ganska påfrestande. Det kan vara lika bra att gå fram till de närmaste efteråt, utanför kyrkan eller på minnesstunden efter begravningen.
Barn på begravningar
Begravningar betyder minst lika mycket för barnens sorgearbete som för vuxnas, eftersom den hjälper till att bekräfta att det som skett är verkligt. Detta gäller i regel även små barn, från två- treårsåldern.
Ett barn ska naturligtvis inte tvingas att medverka på en begravning, men vi bör inte heller godta ett nej utan vidare. Vi rekommenderar föräldrar/ närstående att sitta ner med barnen som tvekar över att medverka för att lyssna till deras tankar, prata öppet om deras känslor och i den mån det går försöka svara på alla eventuella frågor som kan de kan ha.
En begravning kan vara en ovanlig upplevelse för ett barn. Det kan därför vara bra att förbereda barnet på vad som kommer att hända. Försök beskriva hur vuxna reagerar på begravningar och hur barnet själv kan känna sig. Att understryka en sån liten sak som att det är okej att vara och känna sig ledsen kan hjälpa mycket. Beskriv hur det ser ut i kyrkan och hur stämningen kommer att vara.
Har ni barn som ska medverka på begravningen kan det vara bra att komma i god tid. Väl på plats kan begravningsbyråns representant ordna så barnet i förväg kan komma in och bekanta sig med hur det ser ut i kyrkan eller kapellet.
Det bör finnas en vuxen vid barnets sida under hela begravningen. Om du som förälder känner att begravningen blir påfrestande för dig, kan det vara bra om det också finns en annan vuxen vid barnets sida, som kan hjälpa till om barnet exempelvis behöver gå ut eller blir otåligt.
Tal på begravningar
Tal på begravningar brukar ha lite olika karaktär, beroende på om de hålls i samband med begravningen eller på minnesstunden. De tal som hålls på begravningen brukar ha en mer officiell prägel, oftast är de korta och föranmälda till prästen eller officianten (speciellt om en mikrofon önskas).
Med tanke på stundens allvar är det en god idé att vara ordentligt förberedd. Det är inte fel att läsa från manuskript, eller att åtminstone ha det till hands. Det skrivna talet kan du sedan lämna till de anhöriga som ett minne.
Vill du hålla tal på begravningen ska du alltid först höra dig för med de anhöriga eller begravningsbyrån. Om det är ett så kallat tyst avsked, innebär det att begravningsakten sker utan tal just då men de flesta familjer uppskattar tal som hålls på minnesstunder.
Tal på minnesstunder är mer fria till sin form och består oftast av små personliga vardagsberättelser om gemensamma minnen och är oftast inte föranmälda.
Fotografering
Förutsatt att de anhöriga inte har något emot det, finns det ingenting som hindrar att du fotograferar eller filmar på begravningen. Man brukar till och med rekommendera att någon gör det så att det finns bilder som ett minne.
Du bör dock undvika att fotografera under själva begravningsakten. Rådgör för säkerhets skull med begravningsbyråns representant.
Minnesstunden
Direkt efter begravningen samlas gästerna i allmänhet till en minnesstund i hemmet, ett församlingshem eller annan lokal.
Inbjudan kan ske på olika sätt: via dödsannonsen, brev eller muntlig inbjudan. Ibland sker inbjudan också vid själva begravningen.
Minnesstunden är en socialt viktig del av begravningen. Samtidigt som spänningen släpper lite har man ett behov att få smälta sina intryck tillsammans med människor som befinner sig i samma sinnestillstånd.
Blir du inbjuden till minnesstunden bör du försöka gå på den. En begravning tar på krafterna och det brukar inte vara någon god idé att jäkta tillbaka till jobbet eller andra vardagssysslor. Ta hellre ledigt resten av dagen.
En minnesstund är en högtidsfest, även om den naturligtvis präglas av situationen. Försök därför vara så social som möjligt och bidra till att det blir en god stämning och gemenskap.